Personakt Antavla

Corsair Johan Jonas "Sjöbjörnen" Berntsson Lambert

Plantageägare.

Far:Bernt Johansson Lambert (1635 - 1678)
Mor:Brita Jonsdotter Wenman (1635? - )

Död:1733 Nederländska Guayana 1)

Noteringar

Denna person är ursprunget till historien om det "Lambertska arvet"

Liselott Engmans släktforskning

Noteringar
känd för Lambertska arvet, arvet efter plantagen...
Lambertska arvet: När sjörövaren Jonas Berntsson Lambert från Umeå dog på 1730-talet i Holland blev det startskottet till en av de största arvstvister som utspelat sig. I över trehundra år har släktingarna kämpat för att komma åt arvet, som tros uppgå till åtskilliga miljarder kronor i dagens värde.Jonas hade bl a systern Anna som var gift med kyrkoherden Johan Huss i Njurunda.

läs mer bla här www.thepirateking.com/bios/jonas_lambert_wenman.htm
runeberg.org/nfbo/0504.html

enl web.telia.com/~u24703181/l.htm

LAMBERTSKA ARVET

Vid dessa tider av idag av krig och flyttningar till Sverige. Skall härmed berättas av våran gemensamma släkt Lambert och en del av dess öde.

Lamberts släktens historia i Sverige börjar som flyktingar. Tiden var under 1500-talets mitten. Då var det inbördes krig i Frankrike. Liksom nu i en del av värden var det krig emellan katoliker och protestanter. Kalvinistiska (protestantiska- katolik) kriget i Frankrike höll på att slita itu landet. Katolikerna tog makt- ställningar i Paris och flera större städer och började utrota dom protestantiska anhängarna, många flydde för sina liv. Bland dessa var den protestantiska biskop Lambert. Dom flydde Frankrike via Strassburg och följde floden Rehn norrut sökande för en fri stat för att rädda livet och söka sig en människovärdig tillvaro inom andra riken .Sökandet ledde till Sverige långt borta från hem landet.

Då var det inte givet som nu att flyktingar slog sig ner där han själv tyckte. Tvärtom det var kronan som bestämde främlingens vistelseort från synpunkten av den nytta man beräknade av honom.

Lambert hade i själva verket undkommit Frankrike med en mindre förmögenhet men också en för dåtida Sverige en rik bokskatt.

Nu bestämde Gustav Vasa att Lambert hänvisades till då tidens nybyggar samhälle Umeå. Där lär han ha grundlagt den unga stadens undervisningsväsende och skeppsbyggeriet vid Umans strand. Han utgjorde en bekräftelse på prästernas klokhet i världsliga ting. Han bedrev också andra industriella verk som gick i arv inom släkten.

1630 är Lambert omnämnd som ägare av Nasafjälls silver gruva i Umeå. Arvet följde släkten till hans son Nils Johansson Lambert som blev guldsmed. Han skänkte till Umeå kyrkans skrucl 1768 en mässhake av purpurrött sammet kantat med äkta guldgaloner samt en av svart sammet med silvergaloner. Dessutom en ljuskrona utformad som ett välgjort skepp av en alns längd, under fulla segel. Tre lanternor syntes därpå akterut och styckportar å sidorna. Till prydnad och tecken för stadens sjöfart. Skicklighet och driftighet utmärkte släkten Lambert.

Johans andra son Jean Bernt Lambertus blev en man med god bildning. Han blev borgare och köpman i Umeå efter sin svärfar Johan Wenman. Hans fru Anna Margareta Wenman födde en son, Bernt Johan Lambert som övertog sin fars roll som en av Umeås dåtida samhällspelare. Bernt Johan gifte sig med en Wenman; Brita Jönsdotter. I äktenskapet föder sju barn. Den sistfödde Jonas skulle bli den ryktbaraste i släkten. Jonas föddes 1671 i Umeå. Jonas fick intill sitt tjugonde år en "vårdad och skolbildad uppfostran". Han bedömdes som "en mindre vanligt natur i tal och uppförande". Föräldrarna gjorde ofta affärsresor med egen segelbåt till Finland då Jonas fick följa med.

Som 12-åring seglade han ensam mindre båtar där diktade han följande strof som finns i behåll:

Ack. om jag hade måsens vingar

och över havets böljor mig kunde svinga

jag aldrig, aldrig en skärva

av fäderna då ville ärva

Endast i minnet fader och moder

syster och broder i Norden.

Trots föräldrars motstånd lyckades han övertyga dem att få ägna sig åt sjömanslivet. Vid 14-års ålder gick han till sjöss som skeppsgosse på Östersjön, under vintern vistades han i Umeå för undervisnings skull. Jonas beskrivs som ekonomisk snål men kunde ibland hjälpa sina sjömansvänner. Med goda rekommendationer fick han allt bättre anställningar på olika skutor. Vid sitt tjugonde år tog han farväl av Umeå och reste till Amsterdam. Efter språkstudier fick han anställning som matros på ett holländskt passagerarfartyg som seglade mellan Holland-Västindien och Holländska Guiana. Som matros beskrivs Jonas som hurtig man, undersättsig med breda axlar och mörkbrunt lockigt hår, dessutom begåvad med en okuvlig viljekraft. Även om hans tal var lugnt och saktmodigt verkade det likt en befallning. Jonas använde inte sprit eller tobak men ställde gärna upp i de slagsmål på hamnkrogarna. Han var en stark personlighet född till att härska och råda. Jonas återvände till Amsterdam för att utbilda sig som befäl. Efter 4-års tjänst på en brigg var han fullt utbildad i sitt yrke.

Nu var det krig emellan Holland och Frankrike . Holland utrustade en mängd små beväpnade snabbgående kaparfartyg. Jonas bytte nu efternamn från det franskklingade Lambert mot sin mors släktnamn Wenman. Han fick befattning som sekond (ställföreträdande chef) på kaparfartyget ÖRNEN. De hade order att falka efter byte vid Spaniens och Portugals kuster.

Fartygets kapten beskrivs som en fyllbult och lät många fientliga fartyg löpa. Besättningen var missnöjd då deras lön som utgjordes av en andel av bytet gick förlorat. I berusat tillstånd bröt kaptenen benet. Då blev Jonas Wenman fartygets befälhavare. Sedermera blev han också örlogschef för kaparflottan.

Sjöröveriet mot Frankrike upphörde med freden i Utrecht 1713. Kapten Wenman belönades av holländska staten med en "frikostig anvisning att besittningstaga landområdet Demeraren i Holländska Guiana".

Sjöröveriet ansågs då som i äldre tider ett hedervärt yrke och hade inte den kriminella stämpel det fick senare. Staten understödde kaparna på ett sätt som är något främmande i vår tids moraliska uppfattning.( I Sverige fanns t.ex. en mycket känd sjörövare: Lars Gathenhjelm.)

Redan en rik man efter sjöröveriet anlade han flera plantager i Guiana. Den första som blev hans hem var en vacker hacienda med namnet Bliendal. På en av hans andra plantager Huiste Coeverden blev den nu 50-årig Wenman häftigt förälskad i sin arbetsledares 20-årlig dotter. Lyckan blev kortvarig under förberedelserna för bröllopet insjuknade bruden och avled senare. Jonas var förtvivlad och lämnade sina plantage och bosatt sig i Amsterdam på gatuadress nya Armsteg. Där bodde han bevisligen under åren 1723-25. Han drev där en bodmerirörelse (lånade sjöfarare pengar på last och fartyg). Lambert drev också affärer med den Svenska firman Grill i Holland. Han dog omkring 1731 och efter lämnade ett stort arv. I bodmeri-rörelsen fanns kontant 5 tunnar guld ( = 500,000 daler silvermynt). Det är en köpkraft av 32 miljarder kronor i dagens penningvärde.) och där tillkommer även egendomar, etthundra gårdar i Sydamerika.

Hösten 1731 utrustades en tung beväpnad fregatt, Fortuna av Göteborg för en expedition till "Nya Sverige" av kungen . Som camouflage hade hon en last av Svensk järn, bl a spik. Fartygets kapten Laurens Brander efterlämnade en mycket detaljerad beskrivning över området och människorna där. Kaptenen gjorde visit hos stamhövningen Taruvári som skickade hans majestät flera presenter: en indiansk mössa, en ringkrage, ett indianskt träsvärd med metalliska egenskaper, en båge ned pilar, en pipa samt ett basrep med tolv knutar, vilket innebär en inbjudan till återbesök inom tolv månadsskiften.

Det svenska besöket innebar oro i de spanska och holländska besittningar. Den spanske residensen Orinoco fick order att vidta rustningar för att hindra svensk kolonisation. Holland önskade området obebott från konkurrenter om handel och arbetskraft. Skeppet Fortuna återvände till Sverige och kungens fortsatta agerande i denna kolonisering är därefter oklart.

De finns många exempel på europeiska fältherrar som kommit i besittning av avlägsna domäner i främmande världsdelar. Till och med konung Carl XIV Johan förvärrade ön Guadelope såsom en personlig egendom under sin krigarbana.

ARVET

Bert Johansson Lamberts barn har omtalats i en nu över 300 årlig arvstvist. Det kan vara lugnt i 30 år men så tar arvstriden fart igen med en ny generations iver. Nu 1994 börjar det blåsa nya vindar i denna strid.

Frågan är var tog arvet vägen?

Först 1735 kom den första underrättelsen från Holland till de svenska myndigheterna vari arvingar till den avlidne Wennman efterlystes. Uppsala magistrat svarade att ingen räknade släktskap med den omfrågade Wennman. Tur var det att kyrkoherdessonen Esaias Plantin från Umeå läste vid Uppsala då och underrättade umeborna och släkten Wennman i Umeå om miljon arvet.

6 maj 1740 legitimerade sig i Umeå rådhusrätten den avlidnes fyra syskon:

Rådmannen Johan Berndtson Lambert i Umeå

Fru Catharina Ask, gift med kyrkoherde i Lövånger

Fru Brita Avande, gift med en handlanden i Umeå

Fru Anna Huss, gift med kyrkoherde Huss i Njurunda.

Från dessa fyra personer härstamma de som ännu i dag gjort anspråk på arvet efter sjörövaren, släktens rika morbror.

Man började genast att vidtaga åtgärder att komma i besittning av arvet. Men problem tillstötte och tiden gick. Myndigheternas uppenbara slarv försvårade arbetet. Uppsala magistrats flit i denna frågan låter vänta på sig, ännu idag saknas svaret på 1735 underrättelsen från Holland till nämnda magistrat. Utredningar tog åratal men nästa generation tog vid där föräldrarna slutat. Trots att släktningarna fick själva landshövdingen i Västerbottens län till talesman stod arvsfrågan stilla i hela trettio år.

En stor fara i arvetsangelägenheten var den holländska lagens 30-årig preskriptionstid. Varje 30 år fick arvingarna legametera sig genom ombud med fullmakter. Bondförsök från andra som påstod sig vara ättlingar tog tid i anspråk och försvårade utredningar som pågick. Ett stort arbete för varje generation som la ner mycken möda och tid.

Ett av dom större bondförsök som lyckades begicks av Erik Huss. 1773 sändes en notarie Eric Haqvin Huss vid Svea hovrätt till Holland som befull-mäktigade ombud att tillvarataga släktens intressen. Sändebudet hörde man sedan icke av mer och Huss kom aldrig tillbaka. Det visade sig att Huss levde livets dagar tillsammans med kamraten Jonas Filén i Sydamerika på en del av Lamberts plantager.

I hela trettio år försökte nu en ny generation från Sverige att komma arvet på spåret. Efter ansökan 20 april 1774 utfärdade Gustav III ett kungligt promotorial. Alla handlingar rörande ärendet försvann. Trots hänvändelser till regeringen hände inget. Eric Haqvin Huss tog arvingars egendomar i Sydamerika i anspråk med Jonas Filén. Bägge dog i Sydamerika. 1802 dog Huss och lämnade en ansenlig förmögenhet efter sig. Hans fru negressen Sally och hans dotter Maria fick en god del av det lösa kvarlåtenskapen i Demerara, Sydamerika. En systerson kapten vid Helsinge Regemente P.A.Ström fick 100,000 gulden.

1822 kom arvet från Filén till Sverige och till Paul Filén. Paul Edvard Filén var kanslist i Kommerkollegium och fattig som en kyrkråtta. När han fick veta att han skulle ärva 2,3 miljoner avyttrade han dessa bevingade ord "De va f-n" sa Filén och därmed skapat ett odödligt ordstäv efter sig.

Detta ledde till åtskilliga rättegångar där Lamberts arvingar inte hade någon framgång. Själva utrikesministern greve Wirsén reste till Demerary för att göra arvsskifte åt Filén.

Köparn Sir John Gladstone i Liverpool gav 2,3 miljoner för plantage med slavar som var väderat till 4 miljoner och gav en årsavkastning av en halv miljon. Han kunde aldrig få lagfart på köpet av myndigheterna i Demerary då Huss och Filén endast förvaltat annans egendom. Paul Edvard Filén fick aldrig själv se arvet. Många personer skodde sig på arvet; Kronan 100000 svenskt banko, Christian Rhodius-1800 pund, Greve Wirsén 5000 pund, Baron Stierneld 1400 pund, konsul Foy 1800 pund, med många fler. Av köpet på 2,3 miljoner återstod endast 620,000 rd. som delades av släktingar till Filén 1836. Då var endast 25% av köpe summan var kvar efter dem som skott sig på Filéns arvingarnas bekostnad. Därför ansågs Karl XIV Johan att innehavaren av makten, äran och härligheten som en av vårt lands rikaste man.

Ett typisk inslag som går som en röd tråd genom hela arvshistorien är den fabulösa oturen med allt som hade med papper, dokument, utredningar och myndighetens protokoll att göra. Gång på gång dör utredare och alla handlingar i ärendet försvinner spårlöst många efter att ha undansnillats och undanröjts.

Tredje århundradet efter Jonas Wenmans hädanfärd fortsätter generation efter generation att styrka sina rättsanspråk. Alltjämt dröjer svaret på frågan var finns arvet?

Ansökan om hjälp hos kungen har skett :

1769 -Adolf Fredrik: hänvisade till ambassadören i Holland

20 april 1774 - Gustav III: alla handlingar försvann

maj 1775 - Gustav III: alla handlingar försvann

22 april 1776 - Gustav III: alla handlingar försvann

8 dec. 1784 - Gustav III: alla handlingar försvann

17 jan. 1796 - Gustav IV Adolf:

17 feb. 1802 - Gustav IV Adolf: befalldes envoyén i Hag att understöda arvingarna

17 nov. 1840 -Oskar I: vägrade hjälpa.

21 jan. 1845 -Oskar I : arvssaken skulle stödjas

av utrikesdepartement

Allt detta utan att komma arvet nämnare.

1840 kommer ett brev till den svenska regeringen från Dr. Johan Hancoch. Han har fått i uppdrag att utge en skrift om Brittiska Guiana och önskar upplysningar om svenska regeringens anspråk på landet mellan Orino och Moruga. Från västindiska kompaniet hade området överlåtits på en svensk. Detta stod antecknad i kompaniets arkivarier. Vad svaret blev vet vi inget om. Men ansökan om hjälp hos kungen i arvssaken det året resulterade i ett blank nej.

Gustav III arvslån

Ryktet i utrikeskabinettet var att den Svenska Kronan för länge sedan hade lyft arvet för att betalt stats skulden

( utländska statslån hade tyngt den svenska budgeten ) och behållit större delen för egen räkning.

En utredning av generalkonsul Adolf Westerberg i Amsterdam (av 22maj 1830 Riksgäldskontoret) visade att Rikets Ständers Banko-fullmäktige ej fått redovisning för 6 millioner gulden. 1847 skulle större delen av arvlåne pengarna nå sin andra förfallodag. Generalobligationen till en förfallen lånesats hade ej såsom vederborde blivit inlösta. Att holländska fordrinsägare å utsatt tid och ort uteblev. Varför ville Holland ej ha igen dessa arvslån eftersom dessa ej tillhörde Holland utan endast arvingarna.

1847 väckte konung Oskar I personligt talan mot obligationernas innehavare i Holland angående arvslånet.

9 maj 1848 kom domen i Arrondissementsdomstalen i Amsterdom. Kungen Oskar I fick Nej ! Lånekontraktet av 31 dec. 1815 talade ej om andra och tredje parter i lånet och Kitwigh & Voomberg tvingas avlämna en obligation av 1000 gulden till arvingarna. Det blev stopp för Oskar I att få igen skuldsedlarna. Nu hänvisades det till riksgälskontoret för låneskulden av 6 millioner gulden.

1848 år riksdag lämnades följande inlaga av lydelsen: Jag vet att Kung Oscar uttog genom konsulatet ca. 7 millioner kr. från holländska staten för 10 år sedan. Undrar vad det kunde vara för anledning därtill att utöka Gustav III arvslån och var tog pengarna vägen ? Undertecknad .............. vice häradshövding. Liv blev det i riksdagen det året men hela historien lä ha tystnades ner. Ingen kunde ifråga sätta kungen.(funnen 1916 i UD. arkivet)

Kaoset forsätte med utredningar och dokument som försvinner. Lambertska handlingar och protokoll blev med tiden en sorts värdepapper, som mindre nogräknad köpte upp och samlade på sig för att vid lämpliga tillfällen avyttra till hugade arvingar och spekulanter. Marknaden var då särdeles lukrativ. Oerhörda summor ha offrats på släktforskningen och det kunde vara billigare att köpa igen äldre sådana utredningar än att börja om igen från början. Den mystiske brukspatronen i Hjo Gustav Sjökvist var den mest kände av dessa spekulanter.

En f.d. handlande bosatt i Göteborg Carl Julius Dimberg som bedrev intensiva arkivforskningar i Stockholm anlitades 1840.

Dimberg bevakade arvets i London och Demerara. Han fick fram original handlingar i Amsterdam från Hussen tid 1773 med 20 sigiller varav 7 ämbetsmyndighetens sigiller. Lika så fick han fram domstolshandlingar som Umeå Rådhusrätts genealogisk tabel från 10 Nov. 1772.

Vid undersökningar hade magistrat i Umeå förlorat 1740 års dombok. Den på träffades senare hos Svea Hovrätt. Ur samma rådhusrätts dombok saknas protokollen emellan 21 juni och 4 aug. 1735. Vad stod skrivet där? Var det arvs-frågans grundläggande legitimation? Hur kunde Umeås dom-bok hamna hos Svea Hovrätt? Hur kunde sidor ur en dombok försvinna och vem var det på Svea Hovrätt som kunde avlägsna dom utan någon kunde ifrågasätta en sådan handling?

Detta är endast ett av många mystiska fall där papper och protokoll har undanröjts, troligtvis av någon i makt ställning som ingen kunde ifrågesätta. Dimberg vände sig då till utländska arkiv i hopp på att mörkläggningen av arvs frågan inte hade påverkat deras anteckningar och protokoll. 1855 företog Dimberg med brukspatronen Gustav Sjökvist en utlandsresa. Sjökvist hade pantsatta och även drivit affärer med Lambertianska papper. Resans avsikt var att återföra vissa av dessa handlingar. Dimberg erhöll bland annat ett brev av firman Hoope & Copm. med den gåtfulla upplysningen som avslöjade Gustav III arvslån. Carl Julius Dimberg höll på att förbereda en inlaga till riksdagen och K.M:t med en tillhörande samvetsgran utredning som inte kunde ifråga sättes. Dessa fynd blev hans olycka och förorsakade hans brådd död. 1857 påträffades Dimberg ihjälslagen i sin bostad efter ett inbrott och samtliga papper rörande Lambertska arvet var kringkastade och hade av allt att döma varit föremålet för undersökning. De värdefullaste dokumenten Dimberg hade arbeta med var försvunna. Polisen var inte intresserad av denna stöld med hörande dödsfall under mystiska omständigheter och avskrev fallet som enbart inbrott.

Efter Dimbergs död försökte en gästgivare J. Westim i Sollefteå att få klarhet i och om möjligen att få hem dessa obligations skuldsedlar. Vid besök hos bankirfirman Kitwigh & Voomberg uttalade sig Kitwigh om att dessa förvägrade obligationer ej hade någon sammanhang emellan dessa och Lambertska arvet. Dömd som han blivit i domstol att utlämna en av dessa till släkten, uttalade han sig omilt om låntagaren svenska staten. Den hade ej årligen likviderat sin skuld och förövrigt även skott sig på det Fileenska arvet. Alla senare försök med bankirfirman Kitwigh & Voomberg förblev fruktlösa. Vid samtal 1872 med f.d. utrikesstats ministern excellensen greve Manderström kom det fram att ännu återstår minst 120 millioner i Holland förutom det som hade redan inkommit till Sverige. Mer pengar skall också finns i andra utländska banker.

Dom stora arvsmöteten tid.

Arvsmöten hölls för att samla arvingar och bestämma tillvägagångs sättet och hur att gå vidare med samlade krafter. 1896 hölls ett i Härnösand Arbetareförenings stora sal. Sekreteraren var P. Arnström. Där bestämdes att två personer skulle resa till Holland före utgången av 1897.

Farmors släkt; hennes far och mor hade med flera 1896 hade valt arvsforskaren P. Arnström i Graninge som sitt ombud. Farmors anknytning till Lambert är i rak nedstigande led genom Anna Lambert #5 -Brita Huss #19 -Anna Greta Hammar #37 (1772 genealogisk tabell). P. Arnström var en fattig kominister vid kyrkan i Graninge. Flera släkter samlade till hans resa till Holland för att kunde legitimera sig som arvingar. 1897 besöktes Amsterdam av Arnström. Det ända han lyckades med var att spåra bevakningen och arvskammarens svar rörande Lamberts obefintlighet. Grundskriften i Amsterdams Arvskammaren registerbok för 1847 7 jan., sidan 61 anger arvet bevakning. Väl hemkommen var Arnström relativ väll beskaffat med pengar. En engång fattig präst hade nu blivit rik. Släkten förmådde inget emot Arnström och fick aldrig den legitimation och dom beställda antavlor som han anlitades till och lovade. Blev han mutad till tystnad av någon i Holland?

När reseberättelsen skulle avgivas 1897 i Sundvalls möte så uteblev Arnström. Där ålades han att infinna sig vid nästa sammanträde.

8 mars 1897 avkunnades Arnströms berättelse mycke lite hade han uträttad och fick ej ut sin fodran på utläg från resan till Holland. En tydlig komplott förelåg , papper hade undansmusslats. Den andra utsick av Hollanska document hade förekommit i samband med denna resa. Den första försvann genom lönmord och nu fattades det bevis mot konungahuset och regeringen om otillåten brukande av arvspengarna.

1915 blev det oenighet mellan arvingar i Norland och Stockholm. Norläningar påstog att dom i Stockholm tillät andra än arvsberättiga att tillsluta sig därmed att få mer pengar till sina möten. Det var inte rätt att väcka förhoppningar hos ej arvsberättiga och 80% av Stockholms anmälda arvingar fick sållas bort. Kvar var ca. 10 000 arvningar som var arvsberättiga 1920.

Enligt uppgift av Hollands finansminister på 1800-talet hade Lamberts efterlämnade förmögenhet 1731 uppgått till 200 tunnar guld (=2,000,000 daler silvermynt) var i bodmeri-rörelsen fanns kontant 5 tunnar guld ( = 500,000 daler silvermynt). När Lambert dog lade den holländska myndigheter beslag på förmögenheten men dom kunde inte komma åt pengarna i bodmeri-rörelsen. Dessa förvaltades på då tidens banker och det är dessa pengar som bankerna inte villde släppa. Det är av dessa pengar Sveriges kungar har varit och tullat på.

Det verka troligt att Sveriges kungar har känt till Lamberts förmögenhet och hans arv. Vissa har brukat en del till Sveriges bästa andra har ökat sin egen ställning med samma medel och har blivit kallade tjuvarnas kung p.g.a. sitt handlande. Andra länder har blomstrad på arvingarnas bekostnad. Men gemensamt har dom arbetat på att mörklägga sina egen inblandningar i Lambertska arvet. Dom rättmätiga arvingarna har aldrig haft en möjlighet att framhålla sin sak utan att stöta på stora svårigheter.

Arvutredingar blev nu avbruten p.g.a. krig. Första världs kriget hade brutit ut. Det blev ej bättre då andra världs kriget som följde. Man kunde tro att arvsfrågan hade fallit i glömska men icke så.

Sista Försöket?

1979 gjordes ett nytt försök att komma vidare i arvsfrågan. Kurt Ericsson i Östersund hade påbörjat en process. Han hade i sin ägo dokument som bevisar att Oscar I hade lånat 6 miljoner och dessa pengar var av Lamberts efter lämnade pengar. Kunde dessa dokument vara en del av dom som stals och förorsakande Dimbergs död 120 år tidigare? Dokumenten kommer från en kyrklig arkiv i Finland. Kurt har via brev och inlagor vädjat till den Holländska drottning Juliana, lika så till presidenten i Amerika Carter så att denna historia ej skulle falla i glömska och undanröjas. Hoppet finns än att tillföra Sverige detta enorma kapital som ska ha förränta sig med 6% år efter år. Kurt har vänt sig till justieminster Håkan Winberg , att få hjälp med en halv miljon kronor för utlägg och för att kunna komma vidare i arvsprocessen. Kurt väckte stor uppståndelse, telefon linjor till Östersund var blockerad i dagar av andra arvingar och av tidningar i försök att tala med denna man. Hans grannar tyckte att han var lite stolle: "Han som trodde att han kunde bli miljoner". Frågan är vad hände med Kurt, eftersök har varit resutaltlös. En större fråga är kom han någonstans i arvsfrågan och var finns nu dessa dokument han hade?

Det sägs att en sjörövar skatt bringar en olycka. Detta verkar vara sant i Lanberts arvingars del. Mycken pengar och tid har lagts mer för att komma åt en del av Lamberts förmögenhet. Tree born Britta gjorde slut på två hemman i sina försök. Andra har offrat allt dom hade och inget har uppnåddes annat än att tillföra historien värdefulla upplysningar om den tiden då dom levde.

Nu för tiden då släktforskning är mer vanligt och till och med finns med i skolutbildningen skapas problem för forskningen. I äldre kyrkböcker före 1805 är husförhören borta ur vissa arkiv medan nattvards och födelse böcker finns kvar, dessa kyrkor har inte brunnit. På andra ställe har blad rivits ur kyrkböckerna till familjer som Ask mm. Dessa har anknytning till 7 arvingar. Ett stor skatt har dock lämnades kvar från denna tid och det är släkt utredningar. Vissa har tagit mycket möda att göra. Det finns också genealogisk tabeller godkända av domstol. Men mycket är gömd i dunkelhet då material har undanröjts. Kanske finns svaret på mycket i utländska arkiv som överlevde krigets härjningar. Men detta får andra utforska och utreda!


Källor

1)Ingela Holmberg Anbytarforum 2003