Personakt

288 Erik Eriksson Finne

Född:omkring 1650 Umeå landsfs 1)Enl Kråken 12A född ca 1640

Barn med ?

Barn:
144 Erik Eriksson (1667 - 1752)
Håkan Eriksson (1670? - 1737)
Eriksdotter (1670? - 1714)

Noteringar

Noteringar
Erik var "Getare" i sin ungdom i finnbyn Mjösjö. Kan ev. vara född och uppväxt där med sin mor som var änka och brodern Håkan Bonde i Knaften, Lycksele. Nybyggare, finne, kyrkvärd. Armsjö till 1698, Örträsk från 1698, Knaften från 1703. EE i Armsjö 1696 och var ombud för Kerstin Jonsdr. EE hade tjänat 5 år hos Erik Johansson i Bjärten (DB 1686 19/2) 1680-1685? 12-17 år. EE sålde 1703 sitt hemman i Örträsk för att flytta till Knaften. Den som köpte uppges vara Pål Persson från Mjösjö. Dombok 1699: "Finnen Erich Erichsson i Armsjö" året dessförinnan köpt avl. Mårten Henrikssons torp i Örträsk av änkan Margareta Johansdotter för 76 dlr. kmt.men Lappen Ingevald som var Mårtens svåger hävdare sin hustrus bördsrätt och köpet fick återgå. Men efter 2:a uppbudet kom Margaretas måg Ingevald och tog hand om torpet, åberopande sin hustrus bördsrätt till detsamma. Eriks köp fick återgå. DB 1709 20/7:Tingsrätten frågade vilka nybyggare inom Lycksele socken som var födda inom Umeå socken och svarades att endast Erik Eriksson, som var bräcklig, och Håkan Eriksson så voro. EE var liten till växten men sönerna "långa karlar av kraftig kroppsbyggnad." (enl. Ossian Egerbladh). Mot slutet av sin levnad vistades Erik hos sin dotter Lisa och Mågen Erik Nilsson som hade 11 barn och bodde i Knaften. Sonen Nils var också gift och hans hustru hette Margeta Mikaelsdotter. De hade 7 barn och bodde även de i Knaften. Källa: Leif Boström

Erik kallas emellertid liksom sin bror Håkan upprepade gånger för finne i domböckerna. Själv säger Erik 1709 att han är född i Umeå socken.Men även där fanns ju finnfamiljer i flera byar. Vi vet i varje fall att Erik och Håkan var getarpojkar i finnbyn Mjösjö i sin barndom, och sannolikt bodde de där under sin uppväxttid tillsammans med sin moder, som av allt att döma var änka.
När pojkarna vuxit upp, tog Erik tjänst som dräng hos finnen Erik Johansson i Bjerten, och Håkan stannade kvar som dräng hos Matts Olofsson i Mjösjö. Sedemera gifte sig de båda bröderna med var sin dotter till finnen Mats Hindersson i Armsjön och flyttade dit som drängar. Erik gifte sig med Helena Matsdotter, troligen 1694. Deras äldste son föddes år 1695.
Lappmarksdomboken för år 1699 berättar att "Finnen Erich Erichsson i Armsjö" året dessförinnan köpt avlidne Mårten Henrikssons torp i Örträsk av änkan Margareta Johansdotter. Men efter andra uppbudet kom Margaretas måg Ingewald och tog hand om "torpet", åberopade sin hustrus bördsrätt till detsamma. Eriks köp fick återgå.
Men i Armsjö kunde Erik tydligen ej stanna. Hans svåger Bastuträsk gick ej med på att någon fick överta faderns nybygge i Armsjön. Samma dag som Johan Johansson sökte rättens tillstånd till nybygge vid Knaptselet, sålde han sitt hemman i Örträsk till Erik Eriksson.
Efter ett år sålde Erik Bostället i Örträsk till Påhl Persson, som säges vara finne från Mjösjö. Erik ville också slå sig ned vid Knaptselet. Sannolikt flyttade han dit med sin familj redan sommaren 1702, eftersom frihetsåren räknas från det året. Och den 14 Aug. 1702 döptes en son till Erik Ersson i Knaften. Johan Johansson var säkert glad över att få en granne och Mats Matsson gav även nu sitt samtycke utan vidare. Och alldenstund lappmarkskommissionen förklarat att det fanns utrymme vid Knapselet för två åbor, så fick Erik det begärda tillståndet.
Omkring år 1710 lämnade Mats Matsson Mårdbergets skatteland och flyttade längre upp i lappmarken med sina renar. Men så länge som ingen annan hade sökt och erhållit immission på Mårdbergslandet var Mats enligt uppbördslängden skyldig att betala 2½ daler i skatt för landet. Efter någon tid sänktes lappens skatt till en daler. Resten 1½ daler skulle "finnarna i Knaften" erlägga.
I December 1717 gav landshövding Cronberg sitt medgivande till att nybyggarna i Knaften skulle få överta skattelandet mot vanlig skatt. Och Mats Matsson var säkert glad åt att slippa från skatten för ett område som han ej längre nyttjade. Att nybyggarna i Knaften "med våld" drev bort Mats från skattelandet är med säkerhet en grov missuppfattning.
Johan dog i februari 1718. "Erich Ersson och Johan Johanssons änka eller dess son" fick nu tillsammans tillstånd att nyttja och bruka Mats Matssons land. Men efter tvister med Örträskfinnarna fick Erik Eriksson en resolution från landshövding Grundel, dagtecknad den 10 Sept.1722. Här bestämmer landshövdingen i klara och tydliga ordalag att Erik, som ensam skattar till Kongl. Maij:t och Cronan för lapplandet, också har ensamrätt till jakt och fiske inom hela området. Varken lappar eller nybyggare, inte ens Eriks granne i Knaften, skulle härefter få göra honom något intrång på hans jaktmarker och i hans fiskevatten. Nybyggarna i Örträsk fick vissa villkor nyttja skogen och fiska i Örträsket samt idka "bäverfiske".
Lappmarkernas kolonisationshistoria berättar om flera nybyggare som på liknande sätt som Erik Eriksson blev innehavare av ett lappskatteland. Så fick t ex nybyggaren Påhl Persson i Vägsele överta lapplandet Stöttingslandet år 1724.
På detta sätt kunde alltså en ensam nybyggare få dispositionsrätt till ett jättestort område. "Nybyggaren Erik Erikssons i Knaften skatteland är efter Hr Landtmätaren Brenholms refning til längden 4 ¾ Swänska Milar", heter det. Om Mårdbergslandets bredd säges ingenting. Men det förefaller som om det skulle ha sträckt sig från gränsen mot Åsele lappmark i väster till Umeälven i öster, ett avstånd på minst fyra mil. Det fanns givetvis inga möjligheter för Erik och hans pojkar att hinna med fiske, jakt och djurfångst överallt på denna omfångsrika ärjemark.

Erik Eriksson hamnade tydligen i ett riktigt kallhål när han slog sig ned i närheten av Knaftselet, på den plats som en i dag kallas "Gammelhemmet". På sin ålderdom säger Erik att "där fryser säden näst alla år".

Erik Eriksson blev utsedd till kyrkovärd år 1709.

UMEBÖNDERNA FÖRSÖKER TA NYBYGGARNA TILL SOLDATER Dombok 1709
Tingsrätten frågade vilka nybyggare inom Lycksele socken som var födda inom Umeå socken och svarades att endast Erik Eriksson och hans bror Håkan. Erik anses som för bräcklig och liten till växten som soldat och bör ej sättas in i något rote i Umeå socken. Men sönerna "långa karlar med kraftig kroppsbyggnad".

ERIK ERIKSSON BRÄNNER BRÄNNVIN; Dombok 1735
Befallningsmannen anger Erik Eriksson som skyldig att år 1733 bränt brännvin med sin egen panna till ett bröllop i prästgården, utan att ha betalt skatt. Erik erkänner att bränt brännvin till ungefär 2 kannor som han använt till sin dotters bröllop, men ingalunda till försäljning. Erik säger att han inte förstått den upplästa kongl förordningen angående brännvinets skatter. Erik dömdes att betala böter med 40 mark silvermynt samt att brännvins pannan togs i beslag.

Eriks söner Johan och Nils delar på faderns nybygge i Knaften. Nils flyttar senare till Armsjö. Mot slutet av sin levnad vistades Erik hos sin dotter Lisa och mågen Erik Nilsson, som hade 11 barn och bodde i Knaften. Sonen Nils Eriksson bodde även han i Knaften och hans hustru Margareta Mikaelsdotter, de hade 7 barn.

NYBYGGARNAS SVEDJEBRUK
Var helst en finne slog sig ned i ödesmarken, där steg också röken från hans svedjeland som ett brännoffer mot himlen år efter år. Det var hans fäderneärvda metod att på ett tämligen enkelt sätt skaffa sig rågåkrar och rovland. En och annan försökte också att så korn på svedjelandet. Allt sådant svedjande i närheten av bostället samt ute på ängar och raningar var tillåtet.
Men någon gång hände det väl att man bröt mot bestämmelserna och satte eld på stora skogsområden. Man ville nog på det sättet ibland driva bort vargar och andra rovdjur som hade sitt tillhåll i urskogarna i närheten av nybygget. Eller också brände man tallhedarna för att förstöra renbetet. Men vanligast var nog att svedja lider och bergssluttningar för att förbättra mulbetet (kreaturens sommarföda). I enstaka fall kom väl blixten här till människornas hjälp och antände skogen, men oftare hände det nog att skogseldar, som orsakats av människor, förklarades vara ett verk av "toreld".
Efter två eller tre år måste nybyggaren ta upp ny rågsvedja, och då fick den gamla växa igen med självsått gräs. Svedjeställenas antal blev på så vis många under en mansålder. Om detta vittnar än i dag alla platser som kallas Svedjan, Brännan, Storfällan, Nybränet osv.
Knaftenborna var under 1700-talet ett svedjande folk. Därom har framförallt tingsprotokollen åtskilligt att förtälja. Om svedja skulle huggas och brännas ett stycke från åkergärdan, måste ansökan härom nämligen göras hos häradsrätten. Redan 1704 vill Erik Eriksson bränna ett svedjeland som han nästgående år huggit 1/8 mil från bostället. Efter tillstyrkan av skattelappen Mats Matsson lämnar rätten sitt medgivande. Men när Erik 1724 anmäler vid tinget att han huggit ett "svedjefall" öster om Stormyran, behöver han inte först tillfråga någon lapp, eftersom han själv numera innehar nyttjanderätt till hela lappskattelandet. Och rätten ger honom tillstånd att svedja men påminner om skogseldplakatets innehåll.
1740 tillåtes Eriks söner att avröja och bränna ett svedjeland på Storliden öster om byn, och 1780 är det Eriks sonson Michel Nilsson och hans grannar i Knaften som med eldens hjälp vill kultivera ett stort område vid Stakarmyrliden, vilket beviljades.
I 1695 års lappmarksplakat hade överflödigt svedjande förbjudits. Samtidigt ställdes ett alldeles nytt krav på nybyggaren: han måste bli jordbrukare, måste ta upp åker. Finnarna intresserade sig i regel inte så särskilt mycket för den paragrafen. De svedjade av hjärtans lust, och först sedan alla lämpliga svedjemarker avbränts, började de att bryta upp åkertegar. Mer än en nybyggare fick lämna sitt boställe, då frihetsåren började lida mot sitt slut, därför att han ej kunde uppvisa ett erforderligt stycke odlad jord.
Erik Eriksson i Knaften var visserligen en ivrig svedjare, men han var tydligen samtidigt en trägen åkerbrukare trots de ogynnsamma förutsättningar som situationsbilden uppvisar: hans dokumenterade kroppsligasvaghet, den steniga och magra jordmånen och kanske framför allt denständigt återkommande förhärjande sensommarfrosten. Vid lantmäteriförrättningen 1726 befanns det att Erik Eriksson hade uppbrukat inte mindre än 41 kappland väl hävdad åker, då däremot hans granne Erik Johansson, som fått ärva byns äldsta jordbruk, inte hade mer än 17 kappland.
År 1738 finns åkerjord för tre tunnors utsäde på Erik Erikssons hemman,som nu föder 14 kor och två hästar, och Erik Johansson har två tunnors utsädesland samt föder sex kor och en häst.
Emellertid torde man kunna påstå att färgstarka visioner av rök och flammande eldar borde vara karakteristiska illustrationer till en skildring av lappmarksnybyggarnas kamp mot vildmarkens besvärligheter långt in på 1800-talet. Det är också självklart att samerna, som vid 1700-talets början innehade och skattade för praktiskt hela lappmarken, många gånger kände sig ängsliga och förargade vid åsynen av eldhärjade renbetesmarker.

Källa: Ossian Egerbladh, Knaften "Finntorpet som blev storby"


Källor

1)http://www.cweden.com/genealogy/farmor/pdfa042a3.html